I fredags blev bilåkandet och stillasittandet i största allmänhet för mycket och på morgonen drog Linda iväg på en morgonrunda med löparskor på. Att springa hela vägen kan vara nog så tufft eftersom det ibland är upp emot 20% lutning på backarna. Man får helt enkelt gå och springa om vartannat. Att det dessutom är 1000 meter över havet gör att det förvisso är ren och klar luft men den är nog så tunn.
Det blev en liten miss i vägvalet så turen blev en helt annan än planerat och vindlade sig igenom dalen tvärs över kohagar och små grusiga stigar.
En cykeltur planerades sedan för mig i kvällsluften, men jag stötte på problem med ett par däck som inte ville pumpas. Trots hjälp av två energiska grannar så fick vi bara luft i bakdäcket. Det främre lyckades vi aldrig få ordning på och till slut bröts ventilen av så det blir en tripp till cykelverkstaden i Caldiero imorgon.
Det blev en löptur istället och det var det backigaste jag har varit med om. På de första två kilometrarna tog jag säkert 300 höjdmeter. Sedan gjorde jag ett spontant vägval som ledde mig ner i en ravin som var i princip ospringbar. Taktiken blev att sätta ner hälarna på ett säkert ställe och hoppas på att inte halka.
I en lövskog sprang jag förbi ett gammalt ruckel när det smällde till ordentligt och två vettskrämda lamor satte av in i skogen med vindens hastighet. Jag blev nästan lika rädd själv och satte fart i nedförsbacken så att jag blev tvungen att nödbromsa mot ett träd för att inte tappa kontrollen.
Jag tog mig dock ner med livet i behåll och med en massa ny energi inför kommande strapatser. Förhoppningsvis kan det bli en cykelrunda några mil upp i bergen nästa vecka när vi har luft i båda däcken.
Ciao!