Att orkestern på Teatro Filarmonico di Verona är bra visste jag redan, jag har lyssnat på dem två gånger tidigare men till musik som jag inte hört tidigare eller bara få gånger. Men i lördags kväll fick jag ett unikt tillfälle ett av verken de skulle spela enligt programmet var “Sinfonia n. 9 in mi minore op. 95 Dal nuovo mondo” ett verk som jag lyssnat till hundratals gånger.
Men först på programmet en lokal förmåga Carlo Galante från Trento med “notturno a fine notte” han kommer nog att komponera för den lokala marknaden i fortsättningen också. Men det är kul att de lyfter fram lokala kompositörer och ger dem en publik det brukar vara en ny varje gång.
Därefter ett verk av en Kines Guo Wenjing “Concerto per percussioni e orchestra op. 47” Rytmisk men inte melodisk musik säkert kommen ur traditionell musik från Kina. Kanske inte vackert men fantastiskt medryckande och kraftfullt. Li Biao också han från Kina skötte slagverken med frenesi precision och känsla en fantastisk slagverkare jag har aldrig hört något liknande stöter ni på honom någonstans i världen så köp en biljett. Jag såg att många av musikerna i orkestern också satt och njöt av musiken långa stunder fick de vila när Li läxade upp trummorna på egen hand.
Men tillbaka till Dvorak och hans nionde symfoni ett av mina favoritverk, jag hörde det live första gången för över 40 år sedan och har sedan dess köpt sex skivor med samma musik tills jag hittade en jag var nöjd med. Så jag har hört den med sju olika orkestrar hundratals gånger och i lördags fick jag chansen igen. Jag känner igen varenda not i det här stycket och jag vet precis hur jag vill att det skall spelas och det är det enda stycke jag kan säga så om.
Den Italienska dirigenten Francesco Lanzillotta gjorde ett fantastiskt jobb med orkestern han presterade den bästa versionen av stycket jag någonsin hört han tog sig även igenom den besvärliga avslutningen av första satsen som jag hört stora orkestrar misslyckas med den delen är säkert inte svår men den är svår att få att flyta och svår att få att hänga ihop.
Det enda rådet jag skulle vilja ge honom är att öka tempot i andra satsen, ett av de vackraste stycken musik jag någonsin hört, men för att de långa vackra melodislingorna skall komma fram och lyfta sig över hela stycket måste den spelas lite snabbare. I för lågt tempo blir hela satsen lite blek och sorgsen i högre tempo glad förväntansfull och fantastiskt vacker, men det är min åsikt.
Italienska musiker spelar sina instrument på samma sätt som de pratar, med hela kroppen. Några av dem hade svårt att hålla sig kvar på stolen och några stod nästan upp i avslutningen av sista satsen, full satsning, hela vägen.
När jag tänker efter har jag nog hört stycket med ytterligare en orkester för jag satt i det här huset och lyssnade igenom det också en gång för kanske 15 år sedan, i Dvorak museet i Prag.