un amico svedese in piccole dolomiti

Har haft besök från Sverige några dagar, Mokvist, den dagledige, har följt mig på några vandringar i bergen. Vi har haft skönt väder det är nästan 20 grader här nu dagtid och vi har gjort några fina vandringar i Lessinia och i området runt Gruppo Carega. Temat har kanske egentligen blivit Comoscio (Gems, bergsget) för vi har sett många båda dagarna. Idag via Pertica och Scalorbi till passet vid Bocchetta Mosca på 2030 meters höjd.

Det är vår på sydsluttningarna och vinter på nordsluttningarna. Våren har inte riktigt kommit upp hit ännu gräset är torrt det finns inte mycket att äta för djuren och det ligger fortfarande en del snö i svackorna. På väg upp såg vi en grupp Comoscio som betade på de få gräsfläckar som fanns utan snö på östsluttningen.

Efter lunch utanför Rifugio Scalorbi gick vi upp till Passet vid Bocchetta Mosca ca 200 höjdmeter från toppen som i sin tur är ca 100 meter högre än Kebnekajse, men för mycket snö och slask på stigen upp gjorde att vi väntar med den sträckan till nästa gång. Men utsikten från passet vid Mosca är fantastisk den också och det skall bli kul att se hur det ser ut på toppen av Cima Carega lite senare i vår när snön har tinat bort.

När vi kom upp hängde det en skärmflygare över toppen på Carega för att få höjd tillräckligt för nästa etapp över kanten ner i dalen. Han tog höjd i uppvinden på varje topp och fortsatte sedan till nästa. På så sätt kan han färdas långa sträckor.

Igår fick vi några bra bilder uppe i Lessina på en stor familjegrupp Camoscio, en av bockarna ville passera förbi där vi stod och gjorde det också efter lite tvekan. Han gick förbi oss på 50 meters avstånd lite avvaktande och utan att släppa oss med blicken, modigt, eller kanske dumdristigt, vi kunde haft en bössa i handen ! Han hade en spejare som stod bakom en stenmur lite längre bort ifall vi skulle få iden att hitta på något dumt. Men vi var bara där för att få gåvan att dela en stund tillsammans med bergsgetterna, och den här bocken bjöd på en extraföreställning som var värd att vänta på.

En flock vid utsiktspunkten alldeles ovanför byn tidigt på förmiddagen den största jag sett hittills, de går upp på platån för att hitta några strån grönt gräs tidigt på morgonen men ser alltid till att ha en flyktväg ner i de lodräta klippbranterna om de känner sig störda.

Min besökare skötte sig utmärkt han förstår var gränsen går mellan att plåga sig och att ta sig tid att njuta av livet och det är inte många som gör det numera.

Lunchen på den enda öppna restaurangen i San Giorgio, det är lågsäsong här nu skidbackarna har stängt och vandrarna har inte hittat upp än,  bjöd på hemgjord bandpasta med inlagd svamp. En fantastiskt smakrik tallrik och det gick inte att ta fel på kockens stolthet när vi berömde matlagningen och han berättade hur han gjort pastan med speciella ägg och kryddor och hur han lagt in Karljohanssvampen i en speciell smakneutral olivolja vid skörden i höstas. Tror Mokvist förstod skillnaden mellan en Svensk hopslängd halvfabrikatlunch med ett lager salt brun smaklös sås över allting, och en Italiensk onsdagslunch gjord med lång planering och den omsorg Italiensk matlagning alltid kräver för att kunderna här skall bli nöjda.