Jag har länge tänkt åka upp till San Giorgio 30 minuter upp på berget och prova slalombackarna, men jag tänkte vänta tills det kommer ordentligt med snö. Både Stefano Enrico och Lanfranco har pratat om att vi skall upp och åka skidor någon dag och jag ville testa om foten och knät som jag hade i gips förra sommaren funkar i backarna. Men snön kommer inte det är solsken hela dagarna så i morse bestämde jag mig för att åka upp i alla fall trots snöbristen. De har lyckats öppna hälften av pisterna med hjälp av snökanoner men det ser lite trist ut med vita pister men grönt och gulbrunt runt hela berget. Normalt finns det 4 liftar och 8 nedfarter men nu är inte alla öppna under släpliftarna är det barmark men barnbacken och sittliften är öppna. Man åker från toppen på 1806 meter de flesta backarna är 1500-1600 meter och fallhöjden är 320 meter så det är inte brant.
Kö till skiduthyrning
Någon slalomåkare av rang har jag aldrig varit jag åkte första gången när jag var över 25 och har bara ägt ett par slalomskidor i hela mitt liv. Ett par långa nästan 2 meter, röda hårda jämnbreda tungsvängda men mycket stabila skidor. De gjorde ingenting på egen hand man fick bända dem runt eller hoppa runt i svängarna men de var stabila som ett godståg och hittade aldrig på några egna upptåg och det gick att åka fort med dem.
Det var inte mycket folk när jag kom upp i morse ett trettiotal bilar men två busslaster med skolbarn från Verona och de hade redan ordnat en prydlig kö till skiduthyrningen. För det var planen nämligen, att hyra skidor för ingenting varar för evigt mina långa röda fick pension i någon flytt efter 25 års tjänst och det var dom värda. Så jag bestämde mig för en andra frukost istället en café macchiato och en brioche vuoto på baren tills skolklasserna fått sina skidor. Jag hade ingen brådska klockan var inte halv tio än.
Inte trångt i backarna
Efter frukost var det tomt i skiduthyrningen så jag förklarade för den unge mannen att jag villa hyra utrustning för en dag. Han tittade på mig en stund och frågade efter skonummer. Sen gick han och plockade fram skidor pjäxor och stavar, men något måste han ha missat, för skidorna var en halvmeter för korta och felkonstruerade de var mycket smalare på mitten, ska det vara så svårt att göra raka skidor, stavarna 10 cm för korta men pjäxorna såg OK ut. Jag gjorde honom uppmärksam på att jag inte är speciellt lång men ändå ca 170 cm och skidorna jag fick var för för barn. Men han föste bara ut mig ur butiken och upprepade perfetto perfetto och på vägen ut såg jag att han faktiskt inte hade några vettiga skidor att hyra ut så det fick duga med krokiga skidor.
Utsikt från toppen
Första åket såg jag nog mest skräckslagen ut och det gjorde de som stod i närheten också för de här skidorna gjorde som de ville, de svängde av sig själva och inte alltid åt samma håll, otroligt nervösa helt enkelt. Men det kan vilken ingenjör som helst räkna ut att om skidorna är smalare på mitten så kommer de att svänga när man vinklar dem mot marken med kroppsvikten på mitten, men det är en helt annan sak att få det att se elegant ut. För elegant är vad som gäller här helst skall man åka med fötterna hoplimmade, utan stavar med armarna rakt ut från kroppen som ett kors och samtidigt få det att se enkelt ut, för så åkte de med de snyggaste kläderna. Inte helt enkelt speciellt inte med felkonstruerade skidor.
Men efter några åk funkade hela paket någorlunda tillfredsställande, skidorna ville gå långsamt och i långa mjuka böjar men aldrig rakt fram och fick de som de vill så blev de trots allt hanterbara. Kommen så långt upptäckte jag att det var en fantastiskt vacker dag, några plusgrader och klarblå himmel. Från toppen kunde man se ända till Rifugio Scalorbi och från liften hade man en otrolig utsikt ner i dalen mot Ala höjdskillnaden är mer än 1600 meter i princip rakt ner från liften, hissnande.
Utsikt över Rifugo Scalorbi
Klockan ett blev det helt tomt i pisterna, Lunch.
Jag åkte upp till Rifugio San Giorgio på toppen och beställde en Tagliatelle con ragu och en flaska aqua naturale och satte mig ute på balkongen i solskenet. Det var inte enkelt att ta sig därifrån, vädret var perfekt utsikten hänförande och utanför stod ett par bångstyriga skidor och väntade jag blev sittande en och en halv timme i solskenet. Men det var inget rekord idag, några av de som var före mig satt fortfarande kvar när jag gick.
Träffade skiduthyraren där uppe också han frågade hur det gick och jag berättade att allt var tutto bene men att skidorna och stavarna var för korta och att jag ville ha längre nästa gång men han bara skattade och sa perfetto perfetto när han åkte ner. Men nästa gång skall jag få ordning på honom så han plockar fram ordentlig utrustning, är det förresten någon som vet hur man får tag i ett par ordentliga raka skidor jag tror mina var av fabrikatet Kästle spikraka och nästan 2 meter men jag är inte säker på märket.
En skön dag i skidbacken det var tio år sedan jag åkte skidor senast, får jag tag i ordentliga skidor blir det fler gånger.
Jag har ett par 215 cm långa Kästle från sent åttiotal liggandes, raka som italienska fartygsrutter. Dessa slipper du garanterat svänga med, går från punkt A till B utan omvägar. Du får dem gratis om du lovar att inte försöka använda dem.