Klockan är strax före sex på morgonen lördag 27:e juli sommarens hittills varmaste morgon. Jag ställer upp fönstret som vetter mot öster på vid gavel det är redan 20 grader och solen är redan stark. Utanför fönstret har jag utsikt över Uppsala Stadspark där min morfar var med och ansade och satte nya träd från början av trettiotalet ända långt in på sextiotalet. Jag sätter mig på en stol vid fönstret och låter solen värma kroppen och känner livet sakta återvända.
När jag blundar en stund och njuter av solvärmen kan jag med lite fantasi få samma känsla i kroppen som jag hade en tidig morgon för bara några veckor sedan på en liten bar på stranden utanför Cavallino. Samma värme samma tystnad och taket borta på Ångströmslabbet skulle med lite fantasi kunna förvandlas till en medeltida borg och passa bra in i bilden den också. Det är som om en “kanal” öppnat sig mellan mitt fönster i Uppsala och baren i Jesolo och jag kan se genom den och få samma känsla på båda sidorna om kanalenens öppning när jag blundar. Jag njuter en stund lyssnar på havet känner havslukten och låter känslan ge mig nya krafter. När jag jag kommer till Jesolo nästa gång skall jag leta upp baren och prova om kanalen fungerar åt andra hållet också.
I Cavallino satt jag och väntade på att ungdomarna som skötte baren skulle komma och öppna så jag kunde få min Cappuccio Cornetto och Succo di Arancia till frukost.
Nu sitter jag och väntar på att någon i morgonskiftet på Akkis skall komma med the apelsinjuice och en smörgås med ost som jag beställde i går kväll.
Det knakar till i dörren och en blond ung dam som jag träffat flera gånger förut de senaste dagarna kommer in med en bricka stannar innanför dörren tittar på mig skrattar och frågar om jag vill ha frukosten på fönsterbrädan. Jag nickar hon sätter ner brickan framför mig skrattar lite till och försvinner ut i korridoren igen.
Jag har blivit befriad från alla slangar och sladdar det är ingen provtagning nu på morgonen så jag kan sitta kvar och njuta till halv nio av solskenet känslan av att hänga någonstans i kanalen mellan Italien och Sverige och känslan av att krafterna återvänder.
Personalen på infektionskliniken på Akkis fick hämta mig från avgrunden de fick tag i mig på något sätt och har lyft mig till det här fönstret och den här känslan på tre dygn. Jag kom in med frossa och en temp som varierade från 35,5 till 40,2 samma dag jag var i ett bedrövligt skick jag väntade för länge med att åka in. Jag hade urinvägsinfektion som spritts sig till blodet och en njursten som ingen visste något om förrän den kom ut för två dagar sedan.
Jag är oändligt tacksam för den vård jag fått, engagerat proffsigt och effektivt och med en del humor också, för visst märktes det att personalen hade mycket att göra att man egentligen var för få för att klara uppgiften, men det gick inte ut över kvaliteten de levererade under dagarna jag har varit här.
Den här sommaren blev inte alls som jag tänkt mig jag har inte hunnit mycket av det jag planerat, jag behöver sätta mig ner samla tankarna och göra en ny plan när jag orkar.
När jag reser mig från stolen och tittar mig runt i rummet jag bott i de tre senaste dygnen ser jag grejor spridda överallt så jag bestämmer jag mig för att städa upp lite samla ihop mina grejor förbereda mig på att åka hem i eftermiddag jag har blivit lovad det om värdena ser bra ut.
Jag börjar redan bli rastlös !
