Efter två dagars regnande tittade äntligen solen fram idag en måndag i början av november. Det är skönt när solen värmer och temperaturen kommer en bit över femton grader. Forsen i byn “ryter” när vattnet kastar sig ner från alperna jag kan höra bruset fast jag stänger både fönster och fönsterluckor. Forellerna som brukar jaga insekter nere vid Pizzerian har fått hitta andra ställen nu för där det brukar vara lugnt kastar sig vattnet nu ner under torget i ett skummande inferno.
Det är lugnt i byn nu inga gäster och de som bor här har stängt luckorna lagat mat och satt på TV apparaterna. På kvällspromenaden passerar jag som vanligt alla näringsställen som finns, en kvällspromenad brukar bli två varv runt alla gatorna det finns bara fyra.
Pizzeria Cimbro har stängt nu till 28 februari och på hotellet är det mörkt ikväll, på Osterian har inga gäster dykt upp ännu Giorgio sitter i baren och knappar på datorn och på Pizzeria Torrente sitter två gäster i matsalen, men de har fått sina Pizzor så Sandro sitter i köket och tittar på TV när jag går förbi och vinkar buona sera.
Kommer att tänka på en restaurang jag bodde granne med i Uppsala för många år sedan jag tror den hette Pino´s. Den låg bara några tiotal meter ifrån där jag bodde på Svartbäcksgatan i centrum så jag gick ofta förbi och tittade in genom fönstret. Det var en liten Italiensk restaurang med bara tre fyra bord. Det var ofta helt tomt eller bara några få gäster. Han som ägde restaurangen gissar han hette Pino skötte både kök och servering.
Var där ibland och åt middag, god men annorlunda mat. Första gångerna försökte jag hitta rätter som jag trodde passade ihop men det var inte lätt många konstiga namn på mat jag inte kände till. Men snart lärde jag mig att fråga istället och då sken Pino upp och hade många förslag. Sådana kvällar kom det alltid in några extra mellanrätter också och allt blev till en fantastisk god middag.
På tallriken låg ibland bara några morötter eller bönor. Eller en lammfile eller grillad hel fisk. Inga såser inga blandade rätter med många smaker inget salt, grönsaker för sig, fisk för sig, kött för sig men allt perfekt lagat och serverat.
När jag frågade berättade han att kom från Campanien det sa mig inte så mycket då men när jag tittar ut genom mitt fönster ikväll förstår jag vilket land han kom ifrån och hur han tänkte när han lagade mat. För det är så man får maten här i min by där mat är en konstart inte en industri och där man frågar innan man beställer för här är kocken proffset inte gästerna.
Pino´s var den första riktiga Italienska restaurangen jag besökt och det finns inte många i Sverige, här har jag flera stycken i en by med bara hundra innevånare.